Skötselråd för kanin
Det kan verka lite märkligt kanske att ha skötselråd på en sida om kaninfärger, men man kan aldrig få veta för mycket. Tror att många som kommer in på denna sida är lite nya i kaninvärlden eller kanske inte ens skaffat kanin än. Dess skötselråd är grundade på de jag hade på min uppfödnings hemsida, men de är lite omskrivna eftersom jag har lärt mig mer efter det. Skötselrådet har nu råkat bli ganska långt på sina ställen, men det innehåller mycket ovärderlig information!
Observera att det är copyright på texten och den får inte kopieras rakt av.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.

 

Att skaffa kanin

Funderar du på att skaffa en kanin till dig eller ditt barn? Det finns vissa saker som kan vara bra att tänka på innan köpet...

Allergi
Om det är första gången ni ska skaffa kanin kan det vara en bra idé att allergitesta hela familjen. Det är inte kul för varken er eller kaninen om ni måste sälja den igen efter en vecka med motiveringen "säljes pga. allergi", det händer redan allt för ofta och det är inte alltid helt lätt att hitta ett nytt hem åt kaninen. Om bara någon i familjen är allergisk och allergin är lindrig kan det funka att ha kaninen boende utomhus.

Ansvar
Tänk på att ett djurköp alltid medför ett ansvar och en del arbete. En kanin ska matas varje dag hela livet. Det spelar ingen roll om kaninen bor ute och det är snöstorm, den ska ha mat. Buren bör dessutom städas varje vecka. En kanin kan bli över 10 år gammal så var beredd på många år tillsammans. Tänk på att små barn ofta tröttnar när nyhetens behag lagt sig, kanske det istället är en idé att hyra en kanin över sommaren? Många uppfödare hyr gärna ut kaniner under sommaren och ofta kan man få köpa kaninen om man vill när sommaren är över. Lägg aldrig ansvaret för ett djur på ett barn, även om det är barnets djur så är det alltid föräldrarna som har yttersta ansvaret för att djuret sköts som det ska. Ofta kan det bli du som förälder som får gå ut i snöstormen. Kom ihåg att det förbjudet enligt lag att släppa ut kaniner i det vilda. Det är inte bara för att det är synd om kaninerna, det kan även skada den svenska faunan då vilda kaniner egentligen inte ska finnas här.

Var ska man köpa?
Man kan köpa kaniner på zooaffärer, från uppfödare eller via annonser på t.ex. blocket.se. Jag skulle rekommendera att välja att köpa från en uppfödare. Du vet mer vad du får, du får med stamtavla eller härstamningsbevis och har möjlighet att träffa föräldrarna och se vilket temperament de har och hur stora de är. Kaniner i zooaffärer och från mindre seriösa privatpersoner kan ofta visa sig vara korsningar trots att de sagts vara renrasiga. Uppfödare är dessutom ofta mycket billigare en zooaffärer då de inte behöver gå med vinst. Förklara vad du ska använda kaninen till, vill du ha en som går att ställa ut kan uppfödaren hjälpa till att välja ut en lämplig.

En eller flera?
Man kan ofta höra att kaniner alltid vill ha en kompis, men det är inte alltid så. Kaniner är inte flockdjur utan lever naturligt i kolonier med varsin håla. De kan ofta vara mycket skeptiska till att tvingas dela sin bur med någon annan. Speciellt om de inte vuxit upp tillsammans. Det brukar fungera att ha två systrar ihop som vuxit upp tillsammans, eller möjligtvis en hona och en kastrerad hane, men det är ingen garanti. Har man en stor inhägnad åt kaninerna där de kan komma undan från varandra finns goda chanser för att det ska funka, det är ju mer så de lever naturligt. Två hanar ska man absolut inte hålla tillsammans, de slåss tills de kastrerat varandra, undantag finns men chansa inte. Har kaninen i bur en stimulerande miljö med mycket sysselsättning mår de faktisk bäst om de bor själva, de blir då dessutom mer tillgivna mot människor. Djurskyddslagen säger att kaniner bör hållas två eller flera, men det är alltså inte alltid det fungerar. Man ska inte tvinga ihop två djur som inte vill leva tillsammans.

Vad ska man köpa till?
- Bur - läs under 'boende'
- Underlag - spån eller halm förslagsvis
- Vattenflaska - eller skål
- Matskål - dock inte jättenödvändigt då de kan få bra sysselsättning genom att leta mat på golvet
- Klosax - klorna måste klippas regelbundet
- Mat - läs under 'foder'
- Hus (om det inte är inbyggt i buren).

Andra saker som kan vara bra men inte är nödvändigt:
- Toalåda - för mer praktisk städning (mina kaniner föredrog dock att använde dem som sängar).
- Leksaker till sysselsättning, finns tex. höbollar man kan hänga i taket för att de ska få kämpa lite för maten :)
- Höhäck - kan vara bra om kaninen gärna trampar ner sitt hö och kissar på det. Men det finns flera uppgifter om att kaniner, speciellt ungar, fastnar i dem om de har stora glipor, så använd bara om det behövs eller om ni uppfinner en med mindre glipor.

Första tiden
En nära relation mellan djur och människa bygger mycket på förtroende. Finns det ett förtroende däremellan så kan både djur och människor ha mycket glädje av varandra. Förvänta er inte att den nyinköpta kaninen kommer att lita på er och se er som vänner från första början. Den första tiden kommer den förmodligen att sitta i ett hörn och se osäker ut. Ge den några dagar på sig att bekanta sig och hitta trygghet i sin bur och alla lukter och ljud på den nya platsen. När ni sen ska bekanta er med kaninen, låt den komma till er och lär den att förknippa er med något positivt. Om ni börjar att jaga runt och lyfta upp den innan den är redo så kommer den att bli rädd för människor och i värsta fall börja att försvara sig själv, t.ex. genom att bitas. Börja med att sitta vid kaninen, locka den fram till er och låt den äta ur era händer. När den har lärt sig att ni inte är farliga så kan man börja hålla den i famnen och lära den att även det är en trygg plats. Vinner ni kaninens förtroende så kommer den att slappna av i er närvaro och visa sig både social och nyfiken. Självklart är den individuellt hur lätt det är att få en kanin tam, vissa kan vara väldigt trygga av naturen medan andra kan förbli skygga och osäkra trots rätt behandlig. Har man möjlighet är det bra att träffa kaninens föräldrar och se hur de är i temperamentet och att ta reda på hur mycket uppfödaren hanterat ungarna som små. Är de vana vid hantering av människor redan när de flyttar till sina nya ägare så kommer de att vara lättare att hantera även i fortsättningen.

Lycka till med kaninköpet!
 

Om kaninen

Kaninen, eller Oryctolagus cuniculus som vår tamkanin och den europeiska vildkaninen (bilden nedan) heter, är ett hardjur (alltså inte en gnagare) och härstammar från Europa och norra Afrika. Den finns i vilt tillstånd i hela Europa och har spridit sig till andra delar av världen. Till Sverige kom den vilda kaninen på 1800-talet då den importerades för jaktens skull. Många vildkaniner härstammar dock, tyvärr, från utsläppta tamkaniner. Kaninen är närmast släkt med haren, men de är olika arter och kan, till skillnad från vad många tror, inte få avkommor tillsammans. Ända till slutet av 1800-talet trodde man att kaniner och harar kunde få avkommor och de kallades då "Leporider", men man kunde senare visa att det rörde sig om vanliga kaniner med harigt utseende.

Europeisk vildkanin

Kaninen domesticerades (började hållas som tamdjur) för ca 2000 år sen och hölls då för köttets skull. En mer kontrollerad avel startades på 1600-talet då olika kloster i Europa började avla på dem. Det finns uppgifter om att de då förekom i tre olika färgvarianter och 1850 omnämns att ytterligare två färger uppkommit. Det innebär att alla övriga färger "avlats fram" de senaste 150 åren.
Kaniner är inte flockdjur utan lever i vilt tillstånd i stora kolonier, som kan innehålla flera hundra djur. I kolonierna är det ofta bara några få djur som parar sig, de övriga fungerar som vaktposter. Kaniner bor helst på öppna höga platser med låg vegetation där de lätt kan spana efter rovdjur. De varnar varandra genom att stampa hårt med bakbenen i marken. Marken ska vara sandig och lätt att gräva i. De är mest aktiva i gryning och skymning. Kaniner är strikta herbivorer, vilket innebär att de bara äter föda ut växtriket.
Kaniners tänder växer hela livet (0,5-2 cm/månad) och det är därför viktigt att bettet är korrekt, annars växer tänderna utan att slipas rätt och kaninen kan dö av svält. Framtänderna i överkäken växer inåt i en båge och slipas mot utsidan på underkäkens framtänder. Underkäkens framtänder växer rakt uppåt och slipas mot en liten slipsten som sitter innanför överkäkens framtänder. Därför är det viktigt att kaniner får en fiberrik kost i form av hö, så att de ägnar mycket tid till att tugga. Tamkaniner utfodras ofta med för mycket kraftfoder vilket kan ge tandproblem.
Kaninens kropp är byggd för att gräva och springa, dock springer de mycket mer i sicksack än en hare som springer snabbt rakt fram.
De har mycket starka bakben. Alla tassarna saknar trampdyna och är försedda med raka starka klor som de inte kan dra in. Därför kan de rivas rätt ordentligt om de börjar sprattla om man håller i dem.
De har stora ögon som sitter på varsin sida av huvudet för att kunna se i nästan alla vinkar samtidigt (bild nedan). Öronen är långa och formade att fånga upp små ljud, de kan även (i alla fall hos kaniner med uppåtstående öron) vinklas rakt bakåt.


Kaninens matsmältningsorgan påminner mycket om hästens fast i mindre format, därför kan man tänka att de kan äta ungefär samma sak som hästar. De har i likhet med hästen en väldigt stor blindtarm där en stor del av matsmältningen äger rum. Kaniner är dessutom cecotrofer vilket innebär att de "återvinner" innehållet i blindtarmen (cecum) genom att äta upp denna speciella typ av avföring. På så sätt för de dels i sig mycket vitaminer men även protein i form av mikrober. Kaniner är nämligen väldigt dåliga på att tillgodogöra sig protein i foder då platsen i deras matsmältningssystem där vegetabiliskt protein görs om till animaliskt för att kunna användas kommer efter platsen där protein tas upp. Därför är det livsviktigt att de får i sig sin blindtarmsavföring. Detta är också en av anledningarna till att kaninen på vintern kan leva på i princip bara grenar och bark.
Kaniner blir normalt 6-8 år, men kan leva i över 10 år, speciellt små raser blir ofta äldre.
Kaniner byter päls två gånger om året, den fäller höst och vår och det kan se lite makabert ut då man kan dra stora tussar ur pälsen och de kan se väldigt tuffsiga ut.

 

Boende

Jaha, så har man köpt en kanin då. Hur ska den nu bo? Köp inte första bästa "kaninbur". Det finns regler för hur stora de ska vara. En del zooaffärer säljer faktiskt för små kaninburar...

Inne eller ute?
Kaniner går att ha både inne och ute. Personligen tror jag att de trivs bäst ute, där de kan se vad som händer, höra naturens ljud och känna intressanta dofter. Kaniner får tjock vinterpäls på vintern och klarar kyla bra, de klarar faktiskt vinterkylan mycket bättre än sommarvärme som kan vara en plåga. Tänk på att det kan vara roligt för kaninen att få springa på en större yta ibland. Det kan vara svårt att uppfylla om kaninen bor utomhus. En bra ide är att bygga en rasthage på några kvadratmeter. Vanliga kompostgaller brukar också funka bra som rasthage (klicka på bilden nedan). Dock kan ungar ofta ta sig igenom dem. Tänk på att inte lämna kaninen i en taklös bur utan uppsikt! Även om inte kaninen kan ta sig ut så finns det andra djur som kan ta sig in.
Fördelen med att ha kanin inne är att man kommer närmare och antagligen blir mer tillgiven, mer som en familjemedlem. Det är också lättare att låta den komma ut och springa fritt i t.ex. ett rum. Tänk bara på att kaniner gärna gnager på möbler och lister så du bör inte vara rädd om dem, var extra försiktig med el-sladdar!



Storlek & form
Minimimåttet på en bur för en kanin under tre kg är 0,5 kvm, där kortaste sidan är minst 50 cm. Takhöjden ska vara minst 50 cm. Ett standardmått är 100*50 cm, men självklart är det ännu bättre med en större bur. I zoohandeln finns det flera olika storlekar, tyvärr säljs även för små burar (t.ex. 80*50 cm) också som kaninburar, dessa passar bättre till marsvin. 100*50 är som sagt lagom till en dvärgkanin. Har du två så bör du välja den på 120*50 cm istället (även om det är lagligt att ha upp till två kaniner på ytan 100*50 cm). Priset brukar ligga runt 1000-lappen, men på olika salusajter på Internet kan på få tag i begagnade till mindre än halva priset.
På uteburar är det samma mått som gäller, men här bör en del av buren vara inbyggd och skyddad från väder och vind, minst tre av burens sidor ska vara helt täckta. Den behöver dock inte vara isolerad då kaninerna knappt släpper ifrån sig värme på vintern och i alla fall inte värmer upp utrymmet, det kan istället få bakvänd effekt, att fukt samlas där inne. Buren bör stå på ben, minst några dm över marken. Har man bara kaninen ute sommartid så går det bra att använda s.k. trekantsburar eller andra betesburar som står direkt på marken. Kaninen tycker om att beta direkt från marken och den är lättstädad då det bara är att flytta på den till en annan gräsplätt med ett par dagars mellanrum. Men tänk på att inte låta kaninen gå direkt från att äta bara hö till att få en massa gräs varje dag. Kaniner har känsliga magar. Börja vänja den vid att äta lite gräs varje dag innan du släpper den på bete.
Många uteburar har hönsnät som galler, detta är dock inte att rekommendera då både kaniner och rovdjur kan bita sig igenom det, använd hellre svetsat fyrkantsnät (även kallat putsnät eller minknät) som brukar finnas att köpa på byggvaruhus.
Det är även lag på att det ska finnas sitthylla i burarna!
Det mest optimala ur kaninen synpunkt är om man har möjlighet att bygga en större inhägnad där kaninen kan vara året runt och där den har möjlighet att gräva och gå inomhus när den vill, det är ju ett projekt förstås, men är man lite händig så :) Tänk bara på att gräva ner sidorna en bit så att de inte kan gräva sig ut och ha nät även i taket.


Underlag
Det finns olika typer av underlag. Vanligt kutterspån tycker jag är mest praktiskt om man har innekanin. Det är fräscht och lättstädat. I en utebur däremot är det inte lika praktiskt. En blåsig dag och man har spån över hela tomten. Här tycker jag att det är bättre att använda halm. Däremot använder jag spån under halmen i toahörnan, det suger upp vätskan.
Ha ordentligt med underlag i buren. Kaninen ska inte behöva sitta direkt på golvet, då kan de får sår på hälarna! Ha hellre lite för mycket än för lite. Kaninen gillar att kunna gräva och gömma sig.
Andra typer av underlag är bl.a. torv och toa-lätt (ett typ av papperspellets för kattoaletter).


Sysselsättning
Djur som inte har möjlighet att utöva sina naturliga behov har drabbas av beteendestörningar som kan leda till att de får sk. stereotypier, några exempel är hästar som krubbiter, höns som hackar på varandra eller kor som står och väver från sida till sida. Djur som är vana att springa kan drabbas av detta om de bor för trångt, djur som ägnar stor del till att äta kan bli sysslolösa om de får koncentrerad mat som går för snabbt att äta, djur som är flocklevande kan känna sig ensamma eller djur som normalt är ensamlevade kan känna sig trängda om de tvingas bo ihop med andra djur. För att undvika detta bör man se till att de har en miljö där de kan gör sådant de gör i naturen. De flesta växtätande djur ägnar största delen av sitt liv till att leta mat och äta. Ett bra sätt att sysselsätta kaniner kan vara att se till att det tar lång för dem att äta, man kan tex. ge grovt hö, grenar, sprida ut pelletsen i buren och hänga upp hö och grönsaker i taket. Eftersom kaniner även är skapta för att springa uppskattar de ofta att komma ut och sträcka på benen. Det finns en mängd 'kaninleksaker' att köpa i zooaffärer, alla kanske egentligen inte är så jätteroliga för kaniner. Ett tips är att ge dem gamla toarullar, de brukar sitta och slänga runt dem i buren. En del kaniner uppskattar även att få umgås med andra kaniner och sysselsätter sig på så vis, så ibland kan det vara bra att skaffa en kompis. Men det är inte säkert att det är uppskattar, många kaniner gillar inte att dela sitt bo med an annan kanin.
Tecken på att en kanin är uttråkad kan vara att det sitter och gnager på buren, springer fram och tillbaka i buren eller väver. Att kaninen sitter stilla i ett hörn kan vara ett tecken också, men det finns många anledningar till att det sitter stilla. De kan sitta stilla för att maten håller på att smältas eller föra spara energi på vintern. De kan även, hör och häpna, vila! :)

 

Foder

Ja nu var kaninen och buren på plats. Vad äter de nu då? Äter de bara morötter och sallad? Nej, kaniner har känsliga magar och man ska inte ge dem vad som helst i stora mängder...

Grovfoder
   Grovfoder är tamkaninernas basföda. Det finns flera olika typer av grovfoder. Vanligtvis ger man , men kaniner kan även gå på bete och då är de ängsgräs som är grovfoder. De bör alltid ha fri tillgång på fräscht grovfoder. Hö innehåller flera växter bla. rajgräs, timotej, klöver och alfalfa (lucern). Bäst är om man kan få tag i närproducerat hö från en bonde, det brukar dessutom vara bra mycket billigare än hö man kan köpa zoo- och matbutiker. Höet ska lukta gott och inte damma. Ibland kan man se att höet gulnat lite, det är inte så farligt utan beror på att klorfyllet har börjat brytas ner, men det förändrar inte näringsinnehållet. Hö ska förvaras mörkt, torrt och svalt för att förhindra mögeltillväxt och att solljus kommer åt att bryta ner vitaminer, förvaras höet rätt håller det samma näringsvärde mycket länge. Bara vitaminet brytes ner med tiden, men detta kompletteras med ett bra kraftfoder.
   Det är väldigt stor skillnad på hö och hö. Fråga bonden (om du köper av en bonde) om h*n har en analys på höet. I så fall säger det väldigt mycket om vad man stoppar i sitt djur och vad man bör ge den för kompletterande foder, men det krävs att man kan lite näringslära och det kommer jag inte att gå igenom här. Generellt sett är hö som är skördat tidigt i växtstadiet mer energirikt än det som är skördat sent i växtstadiet. Med växtstadium menas hur länge gräset har fått växa. Att höet kommer från årets andra skörd behöver inte betyda att det är mindre näringsrikt sålänge det inte är skördat i ett senare växtstadium. Försök att få tag i grovt hö, det passar kaniner bäst. Sk. 'smådjurshö' är för fint för kaniner.
   Ensilage, hösilage och halm är andra grovfoderslag. Ensilage är mer näringsrikt än hö då det normalt sett skördas i ett tidigare växtstadium och kaniner kan lätt gå upp i vikt av det, så man får vara försiktig. Ensilage är hö som konserveras i en lufttät bal. God bakterier (mjölksyrabakterier) i balen tillverkar mjölksyra, därför kan ensilage lukta lite speciellt. Ensilage är ett ganska blött foder. Hösilage är en blandning mellan hö och ensilage. Det har konserverats precis som ensilage, men det får torka mer innan. Därför är det inte lika blött och innehåller heller inte lika mycket mjölksyra. Halm är näringsfattigt och fiberrikt och man kan ge det till kaniner som är väldigt lättfödda, dvs. lätt lägger på sig eller använda i kombination med hösilage. Här kan det vara bra att veta att havrehalm färgar av sig och ger kaninerna gula tassar.
   Är man allergisk mot dessa typer av grovfoder så finns även höbriketter som ett alternativ, det är hårt sammanpressat hö. Den stora nackdelen är att den innehåller för lite struktur så man bör komplettera med grenas för sysselsättning, tandslitning och fibrer. Det är även ett dyrt alternativ.
   Som nämnt går färska växter (tex. gräs och örter) även att ge som som grovfoder, men man ska vara extra noga med att stegvis gå över till gräs från andra grovfoder och att det krävs en större mängd gräs än hö för att kaninen ska få i sig samma näring. Man hör ibland att man inte ska ge blött gräs för att det är giftigt. Det är inte sant. Däremot finns risk att kaninen får i sig för mycket vatten om den äter blött gräs. Detta kan leda till att vattnet i magsäcken börjar ruttna och gaser avges. Detta kallas ofta för kluckmage (för att man kan höra ett kluckande ljud), och kan leda till döden.

Vatten
   Fräscht vatten ska kaninen också alltid ha tillgång till. Mest praktiskt är att använda en vattenflaska. Då kan den inte trampa ut vattnet eller kissa i det. Däremot bildas det gärna gröna alger i flaskorna på sommaren så man får se till att diska ur dem då och då. Ha en lagom stor flaska. Kaninen ska inte kunna dricka ur den på ett dygn. Har man en för stor kan det däremot bli en ovana att byta vattnet för sällan.
   För utekaniner på vintern är det bäst att använda skålar istället för flaskor. Riktigt kalla dagar fryser vattnet i pipen på någon minut. Mest praktiskt är att använda sådana i plast som man kan hänga upp på gallret och vika ut hängarna på. Då är det svårare för dem att välta ut vattnet eller trampa i det. Det är dessutom lätt att slå ur isen ur dem. Ett annat tips är att ha skålar i dubbel uppsättning och när man ska byta ta med de tomma skålarna och fylla på dem medan man tar in de gamla frusna för tining. Enligt jordbruksverkat ska man ge uppvärmt vatten men jag skulle inte göra det då det kan värma upp kaninerna så att dess kropp slutar producera egen värme. Och när varmvatten-effekten avtar kan den bli nedkyld. Sen så fryser ju som alla vet varmt vatten snabbare än kallt ;)


Kraftfoder
Kraftfoder är egentligen inte nödvändigt att ge om kaninen får i sig allt den behöver genom grovfodret. Men har man inte analyserat hö så kan det vara svårt att veta om det finns brist av något höet. Kraftfoder ska dock alltid ses som ett komplement och ges i begränsad mängd (= ej fri tillgång). Det finns en mängd olika märken och sorter och det är en hel djungel, så länge det är ett pellets anpassat för kaniner så kan man vara säker på att den får i sig det den behöver. Sålänge kraftfodret inte är för djur vars diet delvis består av animaliskt protein (t.ex. fåglar, gris, mink) så är det ok att ge. Ett par märken jag skulle rekommendera är 'Mästers' och 'Svenska Foder'. Något av det sämsta (och dyraste) man kan ge är sk. 'gnagarblandningar' som innehåller diverse frön, torkade frukter och färgglada små saker. Detta är inte lämpligt då det för det första är för mycket fett för kaniner (som är byggda för en mager diet) och för det andra väljer kaninerna ut det de tycker är godast. Pellets innehåller bla. olika sädesslag och tillskott av vitaminer och mineraler och kaninen får i sig det de behöver i varje bit. Denna typ av foder (alltså gnagarblandningarna) bör snarare ges som godis ibland. Hur mycket pellets som är lagom att ge är lite olika beroende på foder och individ. Men max 0,5 dl per kilo kanin, MAX! Det är bättre att ge för lite än för mycket. Får kaninen för lite energi märker man om den magrar och kan öka givan, men det är inte lika lätt att märka om den får för mycket då en stor del av fettet sätter sig runt organen, så den kan vara för fet utan att det syns utanpå. Detta kan ställa till problem för avelshonor då fettet försvårar förlossningen. Börja med bara ett par matskedar per kilo kanin och öka om det behövs.
Om kaninen äter för mycket kraftfoder så finns, förutom risk att den blir överviktig och försvagat skelett, även risk att den äter för lite grovfoder, vilket leder till dålig förjäsning av cellulosa i blindtarmen, vilket leder till för lite blindtarmsavföring, vilket leder till att kaninen får i sig för lite protein och får dåliga muskler och päls. För mycket kraftfoder kan även leda till att fodret passerar för långsamt genom tarmsystemet och olika gasbildande bakterier kan få tillfälle att tillväxa och ge olika sjukdomar, på hästar leder det ofta till kolik. Matsmältningsprocessen kan även avstanna helt och skapa förstoppning. Dessutom kan kaniner, som tidigare nämnts, få problem med tänderna om de får för lite grovfoder.
En lite grej till bara, ge inte mer kraftfoder i förebyggande behov på vintern. Många ger mer kraftfoder för att kaninerna ska lägga på sig mer för att slippa frysa. Detta kan få bakvänd effekt. Får de mer foder får de så mycket energi att kroppen tänker "åh, nämen, nu har vi så mycket överskottsenergi så nu behöver vi inte bygga någon onödig vinterpäls, vi kan ju lägga energin på uppvärmning direkt istället". Och så när det kommer en köldknäpp har kaninen för lite vinterpäls och fryser. Ett extra tillskott kan dock behövas när det verkligen kommer en köldknäpp. En annan anledning är också att får kaninen jätteportioner så strömmar blodet till magen för att smälta maten och uppvärmning av kroppen minskar. Har man en kanin som kastar i sig all mat på en gång kan det därför vara bra att dela upp maten på morgon och kväll.

Sammanfattande kan man säga att kraftfoder absolut bara ska ses som komplement och för stora volymer kraftfoder kan bl.a. leda till:
- Övervikt (pga. för mycket energi i form av fett och stärkelse)
- Hundinfektioner pga. smuts som kaninen inte kan putsa bort (pga. övervikt)
- Dålig muskel- och pälstillväxt (pga. att de äter mindre hö, mer hö = mer protein, om kaninen är fet kan den också få problem att nå blindtarmsavföringen).
- Förstoppning (pga. låg smälthastighet och dålig aktivitet i tarmarna)
- Dåliga tänder (pga. för lite fiber i fodret)
- Svåra förlossningar (pga. fett runt bäckenbenet)
- Tillväxt av onda bakterier i tarmsystemet  (pga. för långsam hastighet) --> gasbildning
- Försvagat skelett pga. mkt fett

OBS! Till kategorin kraftfoder räknas även rent spannmål som havre, korn osv.

Godis
Godis ska inte ges i för stora mängder. Bra exempel är t.ex. en bit frukt eller grönsak om dagen, det är dessutom nyttigt då det innehåller både fibrer och många vitaminer. Var dock försiktig med att ge förstora mängder färskt foder om kaninen inte är vad vid dieten, det kan leda till förstoppning! Kål är gasbildande och ska ges i ytterst små mängder. Rotfrukter kan ges i lite större mängder och kan även räknas som grovfoder då det innehåller mycket fibrer. Undvik att ge kaniner "människogodis" som karameller eller chips. Socker eller salt är, precis som för oss människor, inte nyttigt i stora mängder. Russin gillade mina kaniner att få ibland.

Övrigt
Grenar är ett välkommet tillskott att gnaga på. De flesta går bra, men undvik björk och ek. Fruktträd är populärast.
Saltsten är något man kan ha till sin kanin, men har man ett bra pellets så är det inte nödvändigt. En del kaniner, speciellt om de är sysslolösa, kan bli besatta av saltstenen och sitta och slicka på den fast de inte behöver, detta saltöverskott kan leda till olika hälsoproblem. Däremot bör man alltid ha det till högdräktiga och digivande honor då de under sin laktationstid (när de producerar mjölk) har extra stort behov av salt, får de saltbrist efter förlossningen finns faktiskt risk att de äter på ungarna för att få i sig salt.
Mineralsten, eller sk. kalksten, är inte heller nödvändigt om kaninen får ett bra pellets. För stort antag av kalcium kan till och med ge hälsoproblem, som tex. urinsten.
Även extra vitamintillskott ät onödigt om kaninen har en bra diet. C-vitaminer tar kaniner inte upp alls utan detta producerar de själva. (Det är faktiskt bara människor, apor, marsvin, vissa fiskar och vissa fåglar som behöver få i sig C-vitamin via maten).

Bra länkar:
Giftiga växter
Grönsaker till kanin
Frukt och bär till kanin
Blommor till kanin
 

Avel

Att ha små söta och rultande kaninungar hemma i buren är ju hur sött som helst, men tänk på att även detta medför ett ansvar. Det är du som valt att de ska komma till världen, då är det ditt ansvar att de får en bra uppväxt och kommer till ett gott hem...

Könsmognad
När kaninen blir könsmogen beror lite på ras och kön. Stora raser utvecklas långsammare och könsmogna senare. Generellt brukar man säga 4-6 månaders ålder, men de små raser, speciellt hanar, kan bli könsmogna redan vid tre månaders ålder. Därför bör man alltid sära på hanar och honor i en kull innan tre månaders ålder. Trots att en kaninhona kan bli dräktig redan vid fyra månader bör man vänta till minst sex månaders ålder med att para henne första gången då kroppen inte alltid hunnit växa klart tidigare. Man kan märka på dem att de blivit könsmogna främst genom att de ändrar beteende, de kan bli vresiga (få tonårsfasoner) och börja jucka på varandra och saker, även fast de är honor. Eftersom de kan upplevas som jobbiga och smått aggressiva i den här åldern så är det tyvärr många kaniner som säljs iväg av mindre kunniga personer för att de anses vara aggressiva. Detta beteende försvinner i regel när de kommer upp i vuxen ålder.


Parning
En hane kan användas i avel hela livet från när han blivit könsmogen, spermakvaliteten blir dock sämre med åldern och risken för mutationer större. Honor bör paras första gången vid ca 6-12 månaders ålder, stora raser utvecklas som sagt senare. Man brukar säga att en hona bör få sin första kull innan ett års ålder. Detta är dels för att bäckenbenet fortfarande är elastiskt när de är unga och dels för att de oftast inte har hunnit lägga på sig så mycket fett runt bäckenet, som kan försvåra förlossningen. (Här ser vi ännu en anledning till att inte överutfodra.) Denna 'senaste' ålder är dock individuellt och en del större raser och sent utvecklade individer kanske man t.o.m. bör vänta till efter ett års ålder med att para. Hona kan man använda i avel så länge hon är i god kondition, äldre honor brukar dock få färre ungar, vilket kan vara ett tecken på att kroppen inte orkar nära flera foster. De flesta honor har tagits ur avel när de är fem år. Vildkaniner får ca 6 kullar per år, men å andra sidan tär detta på dem och de har kortare livslängd. I det vilda gäller det att producera så många ungar som möjligt innan man dör. Uppfödare brukar normalt inte ta mer än 2 eller högst 3 kullar per hona och år.
Själva parningen brukar kaninerna sköta finfint själva. Släpp in honan till hanen eller släpp dem på neutral mark. Släpper man in hanen till honan kan det resultera i slagsmål då honan mer noggrant vaktar sitt revir.
Honans reproduktionscykel är 16-18 dagar, under den perioden är hon mottaglig 12-14 dagar. Är honan villig (brunstig) så lägger hon sig platt mot marken och lyfter upp svansen. Själva parningen går väldigt snabbt, hanen juckar lite (förhoppningsvis mot rätt del av kroppen) och ramlar sen bakåt med ett pip. De kan göra om proceduren flera gånger och jag brukar ha som regel att har han ramlat bakåt tre gånger så har det tagit (det har aldrig slagit fel). Kaniner har inducerad ägglossningen vilket innebär att ägglossningen sker först vid parningen, därför kan kaniner blir dräktiga när som helst och man behöver bara hoppas att honan har lust just då.
Har honan inte lust visar det sig genom att hon springer som en tok med hanen efter sig och ser smått panikslaget ut eller attackera hanen. Då bör man sära på dem och vänta några dagar och hoppas på att hon är villig då. Ibland kan de istället vara så villiga att de inte vet var de ska ta vägen, de juckar mot fel del av kroppen och honan på hanen. Då kan man behöva hjälpa dem lite genom att vända dem åt rätt håll.
Störst chans att de är villiga är under den ljusa delen av året då brunsten styrs av dagsljuset.


Dräktighet & förlossning
Honan är dräktig i 28-33 dagar och börjar ganska tidigt i dräktigheten med att välja ut en bra boplats, därför bör man snart ställa in en redlåda (eller om det redan finns en lämplig inbyggd del av buren). Redlådan ska vara tillräckligt stor för att honan ska kunna bygga ett bo och röra sig obehindrat men inte så pass stor att hon tillbringar annan tid än till ungarna där. OM den är för stor kan hon t.ex. få för sig att ha sin toahörna där också. Öppningen till redlådan ska sitta så pass högt upp att ungarna inte kan kravla ut.
Under dräktigheten kan hon ändra beteende och börja försvara sitt revir även mot matte/husse, så man får inte bli arg om hon plötsligt börjar 'morra' när man ska klappa henne. Se till att det finns ordentligt med byggmaterial i buren, halm är särskilt populärt.
 
Honan bygger boet genom att samla munnen full med bäddmaterial och bära till boplatsen (klicka på bilden nedan). Ca 1 dygn till 1 timme innan förlossningen börjar hon dra päls från buken. Dels använder hon ullen till att inreda boet med och dels frilägger det spenarna så att ungarna lättare hittar dem. Den här bobyggarprocessen kan man ibland se att honor sysslar med fast de inte är dräktiga, man säger då att de är skendräktiga, de tror helt enkelt att de är dräktiga. Detta beror förmodligen på att de fått ägglossning trots att de inte blivit parade.

De sista dagarna innan nedkomsten kan man dubbla honans kraftfodergiva och även se till att hon har tillgång till extra mineraler, t.ex.. en mineralsten. Under laktationen (när honan producerar mjölk) ökar energibehovet med 100%! Öka dock inte kraftfodergivan för tidigt i dräktigheten, risk finns då att ungarna växer sig stora och honan får problem med förlossning.
Själva förlossningen går vanligtvis snabbt och honan klara det helt själv. Hon bäddar in ungarna i boet, matar dem i några minuter 1-2 gånger per dygn, men annars lämnar hon dem själva. Så man ska inte bli orolig om honan inte är vid ungarna. Att de undviker boet är en naturlig instinkt för att inte i onödan visa rovdjur var boet finns. Man bör kolla boet efter förlossningen, kolla så att ungarna är runda om magen och att inga ungar är döda. Det är inte ovanligt att ungar föds döda, speciellt om honan är oerfaren, vanligtvis brukar dödfödda ungar ligga utanför boet och det händer faktiskt att honan äter upp dem. Dels är det ett energitillskott och dels lockar det till sig rovdjur om de ligger kvar. Honan bryr sig oftast inte om att man är och petar i boet, men visar hon att hon blir irriterad så kan man plocka ut henne under tiden så att man inte stressar henne i onödan.


Ungarna
Ungarna föds nakna, blinda, döva och helt hjälplösa, till skillnad från harungar som föds helt klara med ögon och päls. Ungarna hittar till mammans spenar tack vare feromoner (en typ av doftämnen), Pälsen börjar växa direkt och efter ett par dagar kan man ana ett tunt lager fjun över kroppen. Honan sköter om ungarna själv och man behöver bara titta till dem då och då så att de är runda och pigga. Om honan låter en hålla på med ungarna så kan man redan nu börja vänja dem vid mänsklig kontakt och lukt genom att lyfta upp och vända på dem, på så vis kommer de att känna sig trygga i människans närhet redan när de blivit så stora att de börjat utforska världen. Undvik dock att stressa honan genom att låta, katter, hundar eller främmande personer vistas i närheten. En oerfaren hona kan överge ungarna eller till och med äta upp dem om hon känner att fara hotar, förmodligen en medfödd instinkt för att inte rovdjur ska lockas dit.

Ca 1 vecka gamla hermelinungar

Ögon öppnas efter ca 10 dagar och vid ca tre veckors ålder börjar de själva utforska världen utanför boet. Vid den här åldern är det bra om man städar bort det gamla boet för att minska risken för sjukdomar. Ungarna börjar så småningom att äta samma sak som mamman och det är bra om de får fri tillgång då det går åt mycket energi till att växa. Andelen foder de äter i förhållande till mjölk ökar från tre veckors ålder. Enligt författaren E. Grant Moody (Raising Small Animals, 1991) slutar ungarna helt att dia först vid åtta veckors ålder, men kan avvänjas tidigare om fodret är av god kvalitet. Håll koll på att deras magar funkar som de ska för det blir en stor omställning för dem att gå över från mjölk till fast föda och om övergången går för snabbt kan det ge magproblem.
Enligt jordbruksverket bör ungarna separeras från mamman vid tidigast sex veckors ålder medan kaninavelsföreningen rekommenderar sju veckor.. Låt ungarna sen bo själva tillsamman i en bur i ca en vecka innan de flyttar hemifrån. Då kan man hålla koll på att de klarar separationen och de får lite tid på att utveckla sitt egna immunförsvar.

Genetiska defekter
Förr eller senare när man håller på med avel (av alla djurslag) kommer man att stöta på genetiska defekter. Vad är då en defekt? Ur en evolutionär synvinkel är det egenskaper som gör att djuret får svårare att överleva och föröka sig. Beror defekten på ärftliga faktorer (gener) så säger man att de är genetiska. I naturen sorteras sådana defekter bort eftersom dessa djur ofta inte för sina gener vidare och de dåliga generna försvinner från populationen. För vilda kaniner kan t.ex.. lång päls, hängande öron eller vit färg vara defekter då detta är egenskaper som gör att de har svårare att upptäcka och undkomma rovdjur. Nya genetiska egenskaper uppstår genom mutationer och vi människor har sedan vi började avla på djur tagit tillvara på annorlunda utseenden och gynnat dem. I vårt beskydd innebär lång päls, hängande öron eller vit färg inte att kaninen kommer att ha svårare att klara sig. Men det finns egenskaper som även i fångenskap kan anses vara defekter. Det är ärftliga egenskaper som utsätter djuret för lidande trots vårt beskydd. Här kommer jag att ta upp några av de vanligaste genetiska defekterna på kaniner. En sak som kan vara bra att nämna är att det enligt svensk djurskyddslag är förbjudet att avla på djur som kan nedärva genetiska defekter.

DFS 2004:16 4 kap. 3 § "De djur som nedärver missbildningar, eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga funktioner, får inte användas i avel."

Bettfel
Bettfel är kanske den mest kända defekten på tamkaniner och varje uppfödares värsta mardröm. Kaniners tänder växer hela tiden och slits mot varandra och mot speciella "slipstenar" i munnen när kaninen tuggar. Kaniner ska normalt ha överbett, men vid underbett har framtändernas vinklar ändrats så att tänderna inte slits som de ska utan fortsätter växa i en båge in i munnen (se bild), Detta är förstås väldigt jobbigt och kaninen kan till slut inte äta. Det råder delade meningar om bettfel beror på EN gen eller om det är en följd av avel mot kraftigare skallar som gör att bettet påverkas. Förmodligen är det en kombination. Bettfel är relativt vanligt på raser med kraftiga skallar, men kan även förekomma på raser med mer avlånga huvuden. Eftersom man inte vet säkert hur bettfel nedärvs så bör man absolut undvika att avla på kaniner med bettfel själv eller med bettfel i släkten. Bettfel kan även yttra sig som sk. tångbett där framtänderna i över- och underkäken möts rakt mot varandra.

Kaniner kan även få bettfel på kindtänderna. Detta kan vara svårt att upptäcka eftersom det är svårt att titta in i munnen på en kanin utan att söva den, utan detta upptäcks oftast genom att kaninen slutar äta eller får bölder i ansiktet. Bölderna beror på att kindtänderna växt fel och vassa kanter kan ha skapat sår som inflammerats.

Megacolon
kommer...

Max Factor
Max Factor (MF) kallas en defekt som är relativt vanlig på hermeliner utomlands, men som genom importer då och då dyker upp även i Sverige. Defekten beror på en allel som i dubbel uppsättning ger svåra missbildningar som avsaknad av ögonlock och felvända ben. Denna defekt skulle vara ganska lätt att utrota eftersom man vet att det beror på en enda allel, men problemet är att den i enkel uppsättning ger ett utseende som är mycket önskvärt på hermeliner; rund huvud, stora ögon, korta öron och ofta lite längre päls vid öronen (som gör att öronen ser extra korta ut). I vissa länder avlar man tyvärr aktivt på den här genen just för det attraktiva utseendet och därför dyker den då och då upp i Sverige.


Skriva stamtavla
Extra roligt att ha kaninungar är det när man får skriva stamtavla på dem. Det som krävs är att båda föräldrarna är renrasiga med stamtavla. De flesta djuren i stamtavlan måste vara stambokförda. Någon av föräldrarna måste i alla fall vara stambokförda, om en av dem inte är det så måste båda dens föräldrar vara det. Kaninerna man ska skriva stamtavla på måste vara en är godkänd färg. De godkända färgerna står i fet stil på färgsidorna. Som uppfödare måste du då vara medlem i Sveriges Kaninavelsförening och äga ett uppfödarnummer. Kaninen måste även märkas på något sätt idag är både öronmärkning och ringmärkning godkänt på kanin i Sverige, men öronmärkningen måste utföras av veterinär under bedövning eller sedering. Både stamtavlor och uppfödarnummer finns att köpa genom föreningen. En kanin med stamtavla och som har ställts ut med godkänt resultat kan stambokföras i kaninavelsföreningen och efter det kan man skriva stamtavlor även på dess avkomma.
Är kaninen inte berättigad till stamtavla kan man skriva ett härstamningsbevis. Det kan man utforma själv och kan innehålla det man vill ha med men lämpligt är om det innehåller ungefär samma saker som en stamtavla, dvs. uppgifter om namn, ras (om den är renrasig), födelsedatum, uppfödare, föräldrar osv.

Exempel på öronmärkning resp. ringmärkning.

BILD PÅ STAMTAVLA KOMMER....

Registrera kaningården
Om du vill kan du ansluta din kaningård till Skafs register. För att göra detta krävs att du är minst 18 år och är medlem i Skaf. Du ska ha ställt ut kaniner och ha minst tre års uppfödning bakom dig (som någon kan intyga). Du ska även ha gått jordbruksvekets kaninkurs. För mer information om hur du går till väga finns här. När din kaningård registrerats fåt du hem ett intyg (klicka på bilden nedan).


Övrigt

Tänk på att blandraskaniner är svårare att sälja. Vill du ändå ta en kull, se till att det finns folk som är intresserade av att köpa eller se till att ha plats för alla ungar när de växer upp. Att inte få ungarna sålda är en dålig ursäkt för att avliva dem, då är det bättre att inte låta dem komma till världen över huvud taget. Om du ändå måste ta bort dem, så kan man ofta sälja dem till ormuppfödare, det är inte så hemskt som det låter. Kaninerna avlivas på ett godkänt sett och blir sen mat åt någon annan som måste äta. Och vill man inte sälja till ormuppfödare och inte får dem sålda så får man stå sitt kast. Att släppa ut dem i skogen är inte ett alternativ, det är dessutom förbudet enligt lag.
 

Utställning

Har man raskaniner kan det vara kul att visa upp dem och få dem bedömda på en utställning. Officiella utställningar anordnas av Sveriges olika kaninavelsföreningar. En del är öppna för alla som är medlemmar i Sveriges Kaninavelsföreningars Riksföbund (Skaf) och en del bara för medlemmar i den lokala föreningen. Förutom att visa upp sina djur och få dem bedömda av en domare så tävlar utställarna om flera olika priser. På alla utställningar finns t.ex. Best in Show (BIS) som utdelas till den kanin som fått domarna anser är bäst på utställningen.

Vad krävs för att få ställa ut?
För att få ställa ut så måste du som äger kaninen vara medlem i Skaf och kaninen måste vara en raskanin med stamtavla. Den måste även vara korrekt märkt, i dagslägen är öronmärkning utförd av veterinär och ringmärkning godkända märkningsmetoder.

Hur anmäler man sig?
Inbjudningar till kommande utställningar och en utställningsbarometer finns i tidningen KaninUppfödaren som ges ut av Skaf och som man automatiskt får om man är medlem. Där finns alla uppgifter som behövs för att anmäla och även adress till utställningen. Anmälningssedlar beställas av materiallagret eller laddas ner från nätet.
Kaninerna kan ställas i olika klasser. De vanligaste är A (vuxen) som är för alla kaniner över 6 månader och B (ungdjur) som är för de mellan 4 och 6 månader (man får dock anmäla till B-klass fram tills kaninen blir 7 månader om man vill). Ställer man kaninen i A-klass så kan man sen stambokföra den på den poängen den får.

Hur går en utställning till?

Bilden visar en del av utställningshallen vid Landsutställningen (LU) i Borås 2007.

Väl på plats får man sina burnummer tilldelade och sätter sina kaniner i respektiver bur. Det är viltigt att kaninerna är torra och rena och har fått klorna klippta. När det är dags för en kanin att bedömas blir den hämtad av en bärare som väger kaninen och bär fram den till ett domarbord där den bedöms av en domare. Domaren tittar på vikt, rasprägel & presentation, kroppsform, pälsens täthet, pälsens kvalitet, färg, teckning (om den är tecknad) och kondition, vårt & sundhet.

Kaninen bärs fram till domaren tillsammans med ett bedömningskort som domaren fyller i.


Domaren bedömer kaninen och kollar så att tänder, kön och klor är ok.

Efter bedömningen bärs kaninen tillbaka till sin bur och efter att bedömningskortet registrerats sätts det upp på buren så att alla kan se resultatet. Vad som är ett bra resultat är svårt att säga. Det beror på hur svår rasen eller färgen är och förstås vad ägaren har för förväntningar. Det beror också på vad kaninen fått nedslag på, t.ex. är avdrag för fällning inte lika illa som avdrag för dålig rastyp. Fällning är tillfälligt och kaninen kan ställas igen när den är bättre i pälsen.

En mycket fin bedömning med ovanligt höga poäng.


Denna kanin har fått noll poäng då den vägde för lite för den rasen.

Efter att alla kaniner på utställningen bedöms är det prisutdelning. Alla kaniner tävlar mot alla, men ibland kan det vara speciella pris för vissa raser. På prisbordet (se bild nedan) brukar man få välja mellan pokaler eller "nyttopriser". Efter prisutdelningen får man packa ner sina kaniner och alla (eller i alla fall de som bor i föreningen som arrangerar utställningen) stannar kvar och städar.

Ett prisbord

Stambokföring
Har kaninen ställts ut i A-klass och blivit godkänd så kan den stambokföras i Skaf. Det bör man göra om man vill använda kaninen vidare i avel, den poäng den stambokförs på kommer att synas i avkommornas stamtavlor. En kanin kan ställas ut hur många gånger som helst, även efter att den stambokförts. Men man kan inte ändra poängen den är stambokförd på. Därför brukar de flesta ställa ut sina kaniner några gånger innan för att öka chansen att kunna få en bra poäng att stambokföra på. Kaninen i sig blir ju givetvis inte finare för att den har högre poäng, men det ser bättre ut i ungarnas stamtavlor och ger bättre publicitet med höga poäng :) Varje lokalförening har en eller flera stambokförare som man skickar stamtavla, bedömningskort och ett returnerat kuvert till och får tillbaka dem ifyllda. Ibland kan man stambokföra även direkt på utställningar.

Sidan uppdaterades senast 131030

Till hemsidan